När ingen annan ser.
Ibland gör jag underliga saker när det inte finns någon annan i närheten som kan döma mig. Små saker jag håller för mig själv som ingen annan människa har fått beskåda. Obetydliga rörelser, underliga läten och betéendemässiga oegentligheter som kanske skulle göra mig än mer socialt utstött, om de var frekventa. Även om de förmodligen inte skulle var direkt förnärmande för andras ögon eller konstiga nog för att kunna anses läskiga. De är enbart mitt obehindrade sätt att uttrycka mig på - på mitt vis.
De är mina hemligheter. Aktiviteter som gör att jag känner mig trygg och inte fullständigt utlämnad och öppen för andras tolkningar av mig som person. "Jasså, du tror du känner mig? Men det här vet du inte om i alla fall!" tänker jag för mig själv när någon lägger fram en bild av mig som är aningen för träffande och obekväm. Då har jag åtminstone mitt alldeles egna lilla tal- och kroppsspråk som jag kan falla tillbaka till.
Det grundar sig delvis i rädslan av att vara helt känd för någon annan. Att ha fått varje skrymsle utforskat och katalogiserat i en stor tabell av saker jag skulle vara eller definitivt inte är. Tänk om sådan kunskap omedelbart gör mig ointressant i den personens ögon? Misstanken är att de upptäcker hur försvinnande lite det faktiskt finns bakom min ruffsiga frisyr, popkulturella kunskaper och relativt skarpa sinne. Bortom vilar en förtvinad ödemark av ouppfylld potential och avmattade ambitioner. Tråkigheternas postapokalyps.
Den andra delen är känslan jag får av att det finns saker som inte kan förmedlas med allmänt vedertagna metoder. Läten, gester och ord som ingen annan använder men som jag tycker fungerar allra bäst för att kunna artikulera precis vad jag tänker och känner. Rappakalja med mer tyngd och innebörd för mig än det mest välsmidda ord i något språk. Saker som bara jag kan förstå men ändock måste uttalas. Att dansa ut ur duschen och låtsas att min penis är en laserpistol (med medföljande ljudeffekter) är en sak som för mig inte skulle kunna ersättas med tama ord eller blek mimik. Det måste utföras, med god vigör.
Gör andra så här? Har de små stunder av privat hängivelse till att uppföra sig precis så som det faller dem in? Rullar de runt på mattan, lägger sig på rygg och stirrar upp i taket medan de dagdrömmer sig bort, med dammråttor kvar i håret? Bryter de någonsin av en banan på mitten och ger ifrån sig sin bästa imitation av ett super-mega-ultra-starkt muterat monster? Petar de sig i näsan och äter det? Fiser de i badkaret och njuter lite av lätet och lukten? Har de små monologer för sig själva medan de vankar fram och tillbaka, för att reda ut en till synes bra idé som precis uppenbarat sig? Och alla andra tänkbara sätt de kan uttrycka sig på medan de befinner sig i en stund av ensamhet? Jag hoppas det.
Om det är en universell upplevelse att ha små "dumheter" för sig i det privata kan jag förstås bara spekulera i. Men de gånger jag oanmält klivit in i ett rum och funnit en familjemedlem/vän/sambo småpratandes för sig själv ser jag som ett tecken på att jag inte är helt ensam i att vara en jävligt underlig typ. Det är en bejakande tanke att alla är knäppa, störda och besynnerliga. På sitt egna vis.
- Stay black!
