En gång för alla.
Kan vi sluta låtsas att det förs en riktig diskussion om kön, brott, straff och kulturella strukturer i Sverige? Är det inte helt uppenbart vid det här laget att det är en enda teori som gäller. Jag tror vi alla vet precis vilken det är. Tyvärr, ska väl tilläggas.
En bok som påstår att våldtäkter beror på patriarkala maktstrukturer i samhället. Wow, dra mig baklänges och kalla mig för Örjan. Äntligen någonting nytt! Först och främst vill jag bemöta själva recensionen av litteraturen i fråga. Det huvudsakliga problemet ligger i att den bejakar tesen som är bokens kärna utan betänkligheter. Att recensenten har en personlig preferens angående ämnen som berörs är inte något direkt problem för en recension i sig, så länge denna inte helt tar över. Vilket helt uppenbarligen har skett här. De litterära kriterier som själva recensionen bör beröra sammanfattas med: "Kielos skriver skitbra." Efter det följer en genomgång av det som boken tar upp. Saker som tycks förstärka just vad recensenten själv tycker. Pia Bergström skriver skitdåligt. Citera mig gärna.
Nu över till själva innehållet. Jag kan naturligtvis inte yttra mig om boken. Jag har inte läst den. Men om den är skriven på ett sådant vis som jag får intrycket av kan jag inte annat än undra vad poängen skulle vara. Att en idé/teori använts förr gör den inte mindre legitim på något vis. Men var i ligger den intellektuella utmaningen att skriva om något som så många redan känner till? Även om det är fel. Här skiljer jag mig markant från tesen som tycks presenteras. Att "förnedringen riktar sig" mot någonting överhuvudtaget antyder avsikt. Att våldtäktsmän på något vis skulle ha någon djupare trosuppfattning angående det de gjort(gör) är högst osannolikt. Ja, de rationaliserar sina handlingar för sig själva. Detta är bara ett bevis för att de mycket väl vet att det de gjort är moraliskt fel. Att dessutom presentera rättsväsendets och allmänhetens bortförklaringar med hjälp av "förmildrande omständigheter" är problematiskt. Förmildrande omständigheter så som genetiskt arv, uppväxt/miljö och situationens sammanhang används väl i princip konstant i alla rättsliga och moraliskt svåra lägen? Är våldtäktsmän bara onda? Har de då blivit det av naturen? Eller blir de skapade av någon slags kulturellt fenomen som tycks vara bokens egentliga slutsats? Sociopater föds inte. Men de skapas inte från grunden heller.
De skillnader angående kön och genus och denna problematik för den feministiska teorin lämnar jag orörd. Jag återvänder istället avslutningsvis till recensionen. Det som gör mig allra mest förvirrad är meningen; "De viktigaste frågorna gäller ju förövarna. Varför våldtar män? Hur ska vi få dem att sluta?". Är detta recensentens egna funderingar? Hej och välkommen Svepande Generaliseringar. Att män kan våldta utan konsekvenser och att de just därför gör detta är inte bara en väldigt dyster moraluppfattning utan även direkt felaktig. Människor kan nästintill konstant göra många saker som är moraliskt förkastliga utan att bli påkomna och bestraffad, vad är det då som hindrar dem? Nyckelordet är just moral. En intern etisk kompass och uppfattning som alla människor på ett eller annat vis har. Sen kan man undra över vilka dessa "Vi" är, som ska hindra män från att våldta.
Våldtäkter begås av en extremt liten minoritet av män. Nu menar jag inte bara överfallsvåldtäkter som begås av för offren okända män utan även de betydligt vanligare. De som begås av en vän, nära bekant eller rent av familjemedlem. Jag vågar påstå att en enormt övervägande majoritet av män i vuxen ålder har förmågan att rationellt tänka över och sätta sig in i en situation där en våldtäkt begåtts och känna en avsky för handlingen. Att tiotusentals våldtäkter sker varje år betyder inte att det finns tiotusentals våldtäktsmän. Dessa män är återfallsförbrytare, återfaller de till precis samma offer varje gång?
Aftonbladet är inte någon garant för journalistisk integritet eller upplyft diskurs men den speglar helt klart samhällstrender och den allmänna uppfattning som råder. Ursäkta mina generaliseringar...
En bok som påstår att våldtäkter beror på patriarkala maktstrukturer i samhället. Wow, dra mig baklänges och kalla mig för Örjan. Äntligen någonting nytt! Först och främst vill jag bemöta själva recensionen av litteraturen i fråga. Det huvudsakliga problemet ligger i att den bejakar tesen som är bokens kärna utan betänkligheter. Att recensenten har en personlig preferens angående ämnen som berörs är inte något direkt problem för en recension i sig, så länge denna inte helt tar över. Vilket helt uppenbarligen har skett här. De litterära kriterier som själva recensionen bör beröra sammanfattas med: "Kielos skriver skitbra." Efter det följer en genomgång av det som boken tar upp. Saker som tycks förstärka just vad recensenten själv tycker. Pia Bergström skriver skitdåligt. Citera mig gärna.
Nu över till själva innehållet. Jag kan naturligtvis inte yttra mig om boken. Jag har inte läst den. Men om den är skriven på ett sådant vis som jag får intrycket av kan jag inte annat än undra vad poängen skulle vara. Att en idé/teori använts förr gör den inte mindre legitim på något vis. Men var i ligger den intellektuella utmaningen att skriva om något som så många redan känner till? Även om det är fel. Här skiljer jag mig markant från tesen som tycks presenteras. Att "förnedringen riktar sig" mot någonting överhuvudtaget antyder avsikt. Att våldtäktsmän på något vis skulle ha någon djupare trosuppfattning angående det de gjort(gör) är högst osannolikt. Ja, de rationaliserar sina handlingar för sig själva. Detta är bara ett bevis för att de mycket väl vet att det de gjort är moraliskt fel. Att dessutom presentera rättsväsendets och allmänhetens bortförklaringar med hjälp av "förmildrande omständigheter" är problematiskt. Förmildrande omständigheter så som genetiskt arv, uppväxt/miljö och situationens sammanhang används väl i princip konstant i alla rättsliga och moraliskt svåra lägen? Är våldtäktsmän bara onda? Har de då blivit det av naturen? Eller blir de skapade av någon slags kulturellt fenomen som tycks vara bokens egentliga slutsats? Sociopater föds inte. Men de skapas inte från grunden heller.
De skillnader angående kön och genus och denna problematik för den feministiska teorin lämnar jag orörd. Jag återvänder istället avslutningsvis till recensionen. Det som gör mig allra mest förvirrad är meningen; "De viktigaste frågorna gäller ju förövarna. Varför våldtar män? Hur ska vi få dem att sluta?". Är detta recensentens egna funderingar? Hej och välkommen Svepande Generaliseringar. Att män kan våldta utan konsekvenser och att de just därför gör detta är inte bara en väldigt dyster moraluppfattning utan även direkt felaktig. Människor kan nästintill konstant göra många saker som är moraliskt förkastliga utan att bli påkomna och bestraffad, vad är det då som hindrar dem? Nyckelordet är just moral. En intern etisk kompass och uppfattning som alla människor på ett eller annat vis har. Sen kan man undra över vilka dessa "Vi" är, som ska hindra män från att våldta.
Våldtäkter begås av en extremt liten minoritet av män. Nu menar jag inte bara överfallsvåldtäkter som begås av för offren okända män utan även de betydligt vanligare. De som begås av en vän, nära bekant eller rent av familjemedlem. Jag vågar påstå att en enormt övervägande majoritet av män i vuxen ålder har förmågan att rationellt tänka över och sätta sig in i en situation där en våldtäkt begåtts och känna en avsky för handlingen. Att tiotusentals våldtäkter sker varje år betyder inte att det finns tiotusentals våldtäktsmän. Dessa män är återfallsförbrytare, återfaller de till precis samma offer varje gång?
Aftonbladet är inte någon garant för journalistisk integritet eller upplyft diskurs men den speglar helt klart samhällstrender och den allmänna uppfattning som råder. Ursäkta mina generaliseringar...