Bara för att en person gör fel följer det inte alltid rent logiskt att den andra agerade rätt.

Om du inte får din demokratiska röst hörd, om du nekas möjligheten att på något vis bli representerad - då kan det vara acceptabelt att idka på användandet av våld för att korrigera detta. Det är farligt och förrädiskt lätt hänt att det omedelbart spårar ur. Men när inga andra alternativ finns tillgängliga kan våldet bana väg mot rättvisa.

Innan dess;
Skriv insändare, en bok, din signatur på en namninsamling.
Gör en film. Med egenkomponerade protestsånger som soundtrack.
Försök att bli vald eller få någon annan vald, som står för de ideal du hyser.

Att omedelbart ta klivet från "Jag tycker inte om det här. Jag håller inte med. Det är moraliskt förkastligt." till stenkastning och andra våldsaktioner är fullkomligt barockt. Det är attityden hos en bortskämd snorunge som iklär sig rollen som semi-intellektuell cyniker. En mental dvärg som tror sig ha insupit Karl Marx ande. Men det är inte Karl Marx som en sådan själ huserar, det är som bäst hans skäggs spöke, eller reinkarnationen av ett litet kvalster som bodde där i, eller essansen utvunnen ur en väl infist kudde från hans arbetsrum. Taffligheternas tafflighet. Jag skäms, som människa, å hans vägnar.

Jag tycker inte att det borde finnas internationella bankkoncerner, av en rad olika anledningar (praktiska som indirekt moraliska) men det betyder inte att jag börjar bränna ner bankkontor, hota bankirer och skicka bajs på posten till aktieägare. Det är varken underbyggt eller särskilt hygieniskt.

Cleanliness, it's next to godliness.

Grilla istället. Allt kan botas med lite eld.

"Höga anspråk" är tydligen kodat språk för "dryg attityd och vanföreställningar". Vad har man för rätt till anspråk på andra människors egenskaper i ett sådant scenario? Önskemål kanske, förhoppningar möjligtvis. Saker du vill ha hos en partner som du inte direkt kan råda över men inte kan leva utan. Att kräva det? Förvänta sig att någon ska nå upp till "din nivå"? Tänker du så: Go fuck yourself. Det är ändå din högsta dröm.

Dessa människors slutgiltiga framtid.

1. BraveStarr (1987)

Det kanske mest "kända" exemplet av genren. Med flera väntade grepp. Robothästar är inte mer än logiskt, som en sista förolämpning mot de förlegade köttiga motsvarigheterna här på jorden. Tydligen har dock andra djur från vår natur användbara förmågor även på konstiga planeter med helt främmande klimat. Bra att veta.

2. Silverhawks (1986)

Betydligt mer gay på alla sätt och vis. Därmed eskalerar min fascination till ohälsosamma nivåer. Varför sjungs introt i falsett? Varför har den muterade ap-rymd-ungen en frisbee? Varför rider skurken runt på en röd robotbläckfisk? Frågor vi aldrig lär få besvarade. Och kanske är det bäst så. De får förbli ett sexigt mysterie.

3. Saber Rider and the Star Sheriffs (1987)

Även japanerna gav sig in i leken med ett resultat som är förvånansvärt tamt både visuellt och konceptuellt. Jag hade förväntat mig något mer säreget. Men de maffiga gitarriffen är det absolut inget fel på.

4. Galaxy Rangers (1986)

Jag spar det kanske absolut bästa till sist. Med ett intro som formligen skriker Kenny Loggins Bästa och 80-talets alla popkulturella höjdpunkter kan jag inte bli annat än glad ända djupt ner i själen. Du vet att det är sci-fi när en svart man får vara cowboy. Storheten går upp för en när utomjordingen ser ut som en perverterade Obi-Wan Kenobi. Utmärkt.

En längre och mer episk version av introt går att beskåda och förundras över här.

Giddyup!

Digitala foton och de inställningar vi har till dem tycks för mig vara utomordentligt osammanhängande. Vi är utan tvekan den generation som har tagit (samt figurerat) i flest bilder i världshistorien. En enda ovanligt lyckad och alkoholfylld helg kan idag producera fler bilder på våra små plyten än vad som finns sammanlagt av våra far- eller morföräldrars hela existens. Med möjliga undantag för deras eventuella begravningar. Om det räknas.

Aldrig förr har möjligheten funnits för gemene man att utan problem kunna knäppa iväg hundratals bilder. Vare sig det är av den mest speciella dagen i deras liv eller ingenting särskilt alls. Vi tycks vara närmast besatta vid att låta varje sak förevigas för all framtid. Eller?

Då vi förr i tiden dramatiskt hade bränt upp bilder på flickvänner, pojkvänner eller älskare som sårat oss låter vi idag enbart ett klick radera dessa människor ut ur våra liv. Om detta är ett uttryck för hur lättsinnigt allting blivit eller om det alltid varit så här låter jag vara osagt. Det tycks dock rätt märkligt att vi idag utan större eftertanke så fullständigt kan avlägsna någon ur vår personliga tidslinje. Utan att ens behöva leta efter en sax som är vass nog. Utan att gräva fram en tändare ur fickan. En person som vi tidigare så målmedvetet dokumenterat ur alla möjliga tänkbara vinklar finns inte längre avbildade. Allt inom en millisekund.

Redigerar vi våra liv? Har de blivit bättre på grund av denna otroliga makt till censur och presentation av oss själva i "bästa" möjliga dager? Denna eviga formgivning och omformning av vår digitala profil verkar istället för att mejsla fram något bestående och attraktivt bryta ner det till något odefinierbart och lättglömligt.

Allt detta tillsammans med att gissningsvis ingen gör ordentliga säkerhetskopior på sina originalbilder lär se till att mycket lite finns kvar när även vi en dag är gamla och grå. Det är nästintill garanterat att hårddiskar kommer att krascha, datorer försvinna i flyttlass eller med okända tjuvar och att de webbsidor vi idag förlitar oss på någon gång i framtiden kommer att stänga ner sina servrar. Det bästa av våra liv kommer att leva kvar i en handfull blogginlägg och sönderkomprimerade bilder från Facebook. Den digitala revolutionen riskerar att devolvera det kristallklara ner till någonting oigenkänligt

Ibland känns det som om det enda jag kommer att ha kvar av min ungdom är suddiga bilder av människor jag knappt minns. Sedan, helt slumpmässigt och plötsligt, träffar man på en ny underbar person. Allting tycks bli desto ljusare och klarare och mer tydligt. Gamla minnen väcks till liv som aldrig förr. Virvlandes, fläktandes, unkna som uppfriskande, de hamnar alla tillsammans i en helt ny formation med dessa alldeles purfärska intryck. Jag vill inte glömma någonting.

God jul.

Forskare experimenterar med att försöka radera specifika negativa minnen ur människors sinnen. Positivt för en del människor, naturligtvis. En frälsning för individer som utsatts för övergrepp och trauman som för alltid kommer att hemsöka dem och sabotera deras möjligheter till välmående. Det som gör mig rädd och besviken är att vanliga människor som vanligt vill ta den enkla utvägen. Det som inte kräver arbete eller ansträngning. I ett evigt sökande på oförtjänt glädje och njutning. Utan negativa konsekvenser.

En skrämmande hög siffra av självömkan.

Livet består av en serie stunder. Korta som långa. Ögonblick som är lika flyktiga som de minnen de lämnar kvar. Situationer som tycks pågå precis hur länge som helst och aldrig riktigt försvinner från ditt medvetande. Goda upplevelser som alltid kommer att fungera som en reservoar ur vilken du kan hämta en liten gnutta glädje. På ett snarlikt vis nyttjas dina mest negativa förkrossande motgångar. De stärker dig för nästa gång du möter någonting som tycks oövervinnerligt. De bildar alla en arsenal för att kunna bekämpa det värsta i livet.

Hur kliché det än må låta så tycks det för mig inte finnas någon mening med glädje utan sorgen som kontrasterar den. Vad finns det för känsla av belöning, stolthet och förundran över de mest speciella samt lyckliga ögonblicken i ditt liv om de bara existerar för sig själva? Separerade från verkligheten. Alla dina sammanställda minnen är då inte mer än en fluffig liten boll av njutning svävande i ett vakuum. Fyller det en funktion? Formar de en karaktär? Knappast.

Om livet saknar en övergripande mening. Om det inte finns någon högre makt som styr våra omständigheter och öden. Då är livet bara en process - (en för oss lång) upplevelse stundtals fylld med förblindande eufori eller smärta. Att ta bort, radera, förtränga eller "gå vidare" är inte mer än att förminska ner livet till någonting ovidkommande och tunt. Till något som knappt ens är verkligt längre. En morfad, steril och plastig attraktion på Disneyland istället för en levande plats som ibland luktar lite unket.

Tillsammans fungerar alla minnen som ett bränsle att driva vidare den förvirrande röra som är jag. Någon som med varje skratt eller ärrande upplevelse slätas och trasslas ut. Förhoppningsvis till formen av en person som en dag är värd att möta. En strid ström av hämningslös och självbejakande njutning mynnar inte ut i någonting mer än en sockersöt sörja utan struktur. En mänsklig smoothie utan näringsvärde.

Hur vet man att man på riktigt älskar utan att på allvar ha hatat? Äsch. Jag borde kanske bara glömma hela grejen.

De är mina hemligheter. Aktiviteter som gör att jag känner mig trygg och inte fullständigt utlämnad och öppen för andras tolkningar av mig som person. "Jasså, du tror du känner mig? Men det här vet du inte om i alla fall!" tänker jag för mig själv när någon lägger fram en bild av mig som är aningen för träffande och obekväm. Då har jag åtminstone mitt alldeles egna lilla tal- och kroppsspråk som jag kan falla tillbaka till.

Det grundar sig delvis i rädslan av att vara helt känd för någon annan. Att ha fått varje skrymsle utforskat och katalogiserat i en stor tabell av saker jag skulle vara eller definitivt inte är. Tänk om sådan kunskap omedelbart gör mig ointressant i den personens ögon? Misstanken är att de upptäcker hur försvinnande lite det faktiskt finns bakom min ruffsiga frisyr, popkulturella kunskaper och relativt skarpa sinne. Bortom vilar en förtvinad ödemark av ouppfylld potential och avmattade ambitioner. Tråkigheternas postapokalyps.

Den andra delen är känslan jag får av att det finns saker som inte kan förmedlas med allmänt vedertagna metoder. Läten, gester och ord som ingen annan använder men som jag tycker fungerar allra bäst för att kunna artikulera precis vad jag tänker och känner. Rappakalja med mer tyngd och innebörd för mig än det mest välsmidda ord i något språk. Saker som bara jag kan förstå men ändock måste uttalas. Att dansa ut ur duschen och låtsas att min penis är en laserpistol (med medföljande ljudeffekter) är en sak som för mig inte skulle kunna ersättas med tama ord eller blek mimik. Det måste utföras, med god vigör.

Gör andra så här? Har de små stunder av privat hängivelse till att uppföra sig precis så som det faller dem in? Rullar de runt på mattan, lägger sig på rygg och stirrar upp i taket medan de dagdrömmer sig bort, med dammråttor kvar i håret? Bryter de någonsin av en banan på mitten och ger ifrån sig sin bästa imitation av ett super-mega-ultra-starkt muterat monster? Petar de sig i näsan och äter det? Fiser de i badkaret och njuter lite av lätet och lukten? Har de små monologer för sig själva medan de vankar fram och tillbaka, för att reda ut en till synes bra idé som precis uppenbarat sig? Och alla andra tänkbara sätt de kan uttrycka sig på medan de befinner sig i en stund av ensamhet? Jag hoppas det.

Om det är en universell upplevelse att ha små "dumheter" för sig i det privata kan jag förstås bara spekulera i. Men de gånger jag oanmält klivit in i ett rum och funnit en familjemedlem/vän/sambo småpratandes för sig själv ser jag som ett tecken på att jag inte är helt ensam i att vara en jävligt underlig typ. Det är en bejakande tanke att alla är knäppa, störda och besynnerliga. På sitt egna vis.

- Stay black!

Jag drar förbi med raska steg, i min jakt på de varor som är å så viktiga för mig. Ett paket pulversoppa som ska få bli min middag. En middag jag ska förtära medan jag sitter och stirrar på klockan i vardagsrummet. Det kan jag bara inte gå miste om! Jag har inte tid att lägga märke till andra människor.

I min stress tappar jag bort mig och börjar leta i fel avdelning, på inkorrekt sida, ovanpå hyllor där soppa aldrig har förvarats eller någonsin kommer att vistas. Nu vet jag inte längre vart jag befinner mig någonstans i butikens planlösning. Är jag i spannmålsdelen? Vart i helvete är sopporna? Kunde de ha byggt den här affären mer förvirrande? Översikten är lika med noll.

Jag susar förbi lodisen igen. Nu står han och försöker prata med en anställd tjej. Greppandes en liter mjölk i ena handen försöker han fråga efter någonting. Han har varit snabb, hela vägen bort till mejerihyllan och tillbaka. Det reflekterar inte väl över min egen kondition. Även den yngre tjejen verkar mindre road av fyllots oerhörda framfusighet i att försöka samtala med henne. Hon ger ifrån sig ett nervöst och ansträngt leende och låtsas vara ytterst upptagen med att fylla på en hylla som redan är staplad till kanten. Viktiga uppgifter som ej kan låta vänta på sig.

Mitt nästa steg för mig runt hörnet, till mitt eftersökta mål, pulversopps-Mekka. Ner med varorna i korgen, omedelbums. Jag orkar inte ens stå och våndas över vad det är för smak som ska få smeka min gom. Bara det är soppigt och varmt så är jag numera nöjd. Hemåt, mot halvfabrikatens extas!

Vid kassan är han där återigen. Vid en butiksanställd som övervakar kassorna för "självscanning". Så att ingen bov försöker smuggla ut shiitakesvamp som morötter. Ett brott som säkerligen bestraffas med stegling. Självscanning, ännu en briljant och tidssparande lösning som borde säkerställa att jag är ute härifrån på nolltid.

Mannen talar med en hackig finsk dialekt. Lågmält och nästan försynt. Han gestikulerar mot sin handled. Mellan pipen som signalerar att mina varor lästs in med en laserstråle så hör jag vad det är han frågar efter. Han vill veta vad klockan är. Och jag inser att det är vad han frågat alla de andra människorna i butiken. Men egentligen frågar han enbart efter lite mänsklig kontakt. Tur att vi har så mycket viktigare saker för oss, med vår sparade tid.

• Emellanåt får jag en stark känsla av att världen antingen håller på att bli dummare eller jag smartare. Vilket av de två som vore att föredra vill jag inte ens begrunda.
• Att jag aldrig har ägt en hoppstylta och att tillfället för att göra det sedan länge är förbi. En vuxen man på en sådan skickar signaler av att någonting är akut fel och att du omedelbart borde lämna området.
• Jag har länge tröstat mig med att när min vikt ökar så minskar chanserna för att jag ska bli kidnappad. På senare tid har jag fått en smygande misstanke av att det kanske inte riktigt stämmer.
• Att få riktigt bra nyheter medan jag är i ett litet rum med en fungerande takfläkt och hoppa upp med armarna i luften utan att tänka mig för. Jag har stor användning för både mina händer och fingrar.
• Jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna ge mun-mot-mun-metoden på ett djur. Inte ens ett älskat husdjur i en allvarlig situation. Det är inte för att tanken i sig äcklar mig eller att jag tycker mig stå över hela grejen. Rädslan ligger i att jag tror mig kunna av misstag andas in min själ i djuret. Och därmed göra detta djur vis och självmedveten. En hund borde få förbli en hund, med all glädje det innebär.
•  En viss kurrande mages frånvaro, saknaden därav och att jag aldrig kommer att kunna sova ordentligt utan den.

Sådär, nu känns allting lite bättre.

Små ord som misstolkas. Saker som sägs i fel tonläge. Blickar som riktas åt fel håll i fel nanosekund. Gestikuleringar som blir för stora och yviga och framhäver någonting som egentligen inte ens finns där. Som en illusionist i världsklass. En semantikens Houdini som slår sig själv i knopar utan att veta om det. Övertolkande, överanalyserande, och överreaktioner från min sida. Alla dessa saker blir till en virvel av missförstånd där ingenting kan urskönjas.

Det vore enklare om man kunde ha någon slags penis-hästsvans-nerv som i vissa halvkassa scifi-filmer och bara direkt koppla in sig i någon annans medvetande. Se vad de egentligen menade. Få svårförmedlade koncept direkt överförda till sig utan alla de feltolkningar som uppstår när de färdas fram och tillbaka via tunga och öra och gest. Att ett ord kan betyda en mängd olika saker som inte står definierade i ett lexikon är ibland ytterst förvirrande. Utmattande till och med.

Men samtidigt är det förunderligt. Varje litet ord som stammas fram blir en stor händelse. En stapplande mening blir ett äventyr större och mer betydande än något Simbad någonsin fäktat sig genom. När en tanke till sist har presenterats finner jag mig mer exalterad än av allt annat jag kan tänkas insupa genom mina sinnen. Det är något tilltalande med mystiken i att två separata fysiska varelser försöker att kommunicera och utvecklas, tillsammans.

Tystnaden har även sitt att säga. Saker jag inte vågar tala om tär på mig. De ligger där och nästan ber om att få bli uppmärksammade. Som ett pubishår på ett tangentbord i en datorsal. Du vill inte låta din blick söka sig dit, men likväl ligger det där (i sin krullighet) och förstör för alla. Jag vågar inte ens blåsa bort det i rädslan att det ska virvla upp in i näsan på mig och krossa de förhoppningar jag haft för dagen. När man inhalerat en annan persons pubishår är dagen mer eller mindre över... En något ansträngd liknelse som få kommer att begripa. Även jag, så här i efterhand.

Fegheten i att inte våga säga någonting förvandlas så lätt till osäkerhet. Sipprandes ner; in i alla vrår. Där den får ligga i mörkret och jäsa sig till sin mer förädlade variant - vår vän förtvivlan. Redo att forsa fram vid nästa olämpliga tillfälle. Likt explosiv diarré i vita byxor, under en begravning. En varm känsla som inte är fullt lika välkommen som andra.

Ett underfundigt litet leende riktas mot mig. En akut mental åderlåtning utförs från andra sidan rummet. Kaoset förvandlas till lugn. Och jag inser att det är min lott i livet att tampas med sånt som för andra verkar komma helt naturligt. Samt att jag ibland är en stor gnällig fjant.

Telepati ter sig simpelt i jämförelse.

 1. Pontypool

Den något självcentrerade radioveteranen Grant Mazzi har en karriär som är i en stark nedåtspiral. Han har nyligen förpassats till att rapportera lokalnyheter i den lilla hålan Pontypool i Ontario. En kall och snötäckt allahjärtansdag börjar förvirrade samtal om konstiga skeenden i området att strömma in till studion. Vad är det egentligen som pågår där ute?

Att lyckas skruva upp spänningen till bristningsgränsen genom att använda sig av fyra skådespelare och en enda inspelningsplats är mycket imponerande. När händelser beskrivs över en telefon eller hörs som avlägsna läten utanför bild manas åskådaren att själv fantisera. Vi får helt enkelt själva föreställa oss alla hemskheter. De bilder som spelas upp i ens huvud är nästan alltid värre än det som skulle kunna presenteras i bild.

Filmen tappar tyvärr en hel del kraft mot slutet då filmskaparna känner sig tvingade att visa en del, om än väldigt lite, av det som pågått utanför studion och ur vårt synfält. Detta försvagar dock inte den närmast briljanta första hälften.

2. Moon

Vi fortsätter på temat förvirring och osäkerhet. Men på ett ännu mindre och mer intimt plan. Protagonisten Sam sköter alldeles ensam om en månbas vars uppgift är att utvinna den ovanliga isotopen Helium-3. Som sitt enda sällskap har han schemalagda sändningar från bekanta på jorden och datorsystemet GERTY. Vid ännu en dags repetativt arbete träffar Sam på någonting som kommer få honom att ifrågasätta verkligheten och sin egen mentala hälsa.

Moon frammanar många kopplingar till 2001. Det är som om filmerna utspelar sig samtidigt men separat från varandra. I samma universum, så att säga. Estetiskt ser månbasens interiör ut att vara en hyllning till formgivningen i Stanley Kubricks klassiska scifi-epos. GERTY är som en mindre, hemmaversionen av HAL-9000. Känslan av isolation och förtvivlan gör sig ständigt påmind.

Är du på humör för en långsamt uppbyggd och väl utförd thriller i rymdmiljö bör du söka upp den här filmen, dra på dig foliehatten och försöka att inte nynna på Also Sprach Zarathustra allt för högt.

3. JCVD

Jean-Claude Van Damme som en slags meta-version av sig själv i en dramafilm? Tycker du precis som jag att det låter helt uselt? Om svaret är ja har du precis lika fel som jag hade. Detta är filmen som omöjligt borde funka men ändå gör det mot alla tänkbara odds. Det mest chockerande med hela detta mirakel till film är just hur bra Van Damme är i rollen som sig själv. Varför i hela helvete har Van Damme medverkat i så usla filmer så regelbundet genom hela sin karriär?

Frågorna jag ställer mig själv verkar spegla de filmversionens Jean-Claude tvingas begrunda innan filmens slut. Att komma underfund med att man kanske har kastat bort hela sin potential måste vara deprimerande, även för någon som kan karatesparka riktigt högt.

4. World's Greatest Dad

Robin Williams är en intressant filur. Extremt högljudd och påfrestande som komiker, emellanåt pungruttnande usel som skådespelare, andra gånger helt underbar given rätt roll. I detta fall är det som tur var det sistnämnda, då jag inte har mycket till pung kvar att ruttna. Att Robin Williams lyckas vända en på pappret tråkig karaktär till en lysande rollprestation är en smärre triumf. Lägg till att myskot Bobcat Goldthwait har regisserat och det blir närmast bisarrt.

Det hela börjar som en obekväm komedi om en far och hans relation till sin son. Småputtrande och roligt men överlag ointressant. Halvvägs igenom åker vi som publik på en rejäl käftsmäll till vändning som förvandlar hela filmen till någonting helt annat än vad vi förväntat oss. Känslosamt, tungt, roligt, frustrerande och till sist livsbejakande.

5. Twilight: New Moon

Jag kan börja med att erkänna att jag inte hade några som helst förväntningar på del två av vampyrtramset som är Twilight. Första filmen var fjantig, ytlig, dåligt agerad och hade frustrerande långa talpauser i varenda dialog. Förmodligen i ett desperat försök att ge den någon typ av känslomässig tyngd. Den innehöll dock ett visst underhållningsvärde, mestadels från sin komiska uselhet, men jag tar vad än jag kan få i såna här situationer. Inget av detta förberedde mig för vad jag skulle få uppleva de närmsta två timmarna.

New Moon är även den usel på väldigt många olika vis. Till att börja med innehåller filmen om möjligt ännu sämre rollprestationer. Det är som om de återkommande skådespelarna på något vis hamnat i en regression där de förstår ännu mindre av sina karaktärers motivation eller ens vad storyn går ut på. Den är fulare fotad, med förbryllande användning av green screen på många platser (var det helt omöjligt att hitta en klippa att stå vid?). För att inte nämna de enorma logiska hål som dyker upp i varenda vändning av handlingen.

Det som dock tar New Moon från att bara vara en dålig film till att vara direkt beklämmande är det unkna budskapet. Om din potentiella pojkvän/man är våldsam och utsätter dig för direkt livsfara är det tydligen bara ett smärre pris att betala för lite spänning. Och spänning, ja det är lika med passion, som är lika med kärlek. En kvinna i filmen har fått sitt ansikte sönderskuret som en direkt konsekvens av att hon har ett förhållande med någon slags varulvsmanindian. Men hon är lika glad för det. Hon har ju sin farliga, sexiga man som egentligen älskar henne, trots allt.

Det finns kvinnor som aktivt söker upp män som är "farliga" och finner det attraktivt. Besynnerligt kan tyckas men likväl en verklighet för många. Att hylla detta fenomen som sinnebilden av romantik är dock äcklande. Om jag istället sett en film som enbart handlade om en gammal man som skiter en rejäl bajs, upptäcker att den är alldeles för stor att spola ner i sin helhet och spenderar resten av filmen med att försöka bryta isär nämnda avföring med en klädgalje (i extrem närbild) så skulle jag ha uppskattat det mer än det här monstret till film.